Lillebror!

Kanske skulle man skriva här lite grann? Fast det gäller bebis nummer två. Tycker det är jättekul att gå tillbaka och läsa om graviditeten med Liam, så varför inte skriva några rader om lillebror med. Lite sent kanske, men bättre sent än aldrig.

Men först lite grann om vår första stjärna.
Liam är nu 3 år och 4 månader. Börjat med treårstrots lite smått, men är för det mesta en helt underbar kille. Han pratar för fullt, men vi har varit lite bekymrade för han pratar väldigt otydligt och har många egna ord. På dagis tyckte de vi skulle kontakta BVC för att kolla upp om man kan få lite hjälp på traven. Funderade mycket på det, men det får vara. Tror det kommer lossna med tiden, och han verkar inte lida av det själv. Huvudsaken är att han vill prata och att han försöker. Något som han börjat med väldigt mycket med senaste veckan är att upprepa våra meningar. Låter jätteroligt och han är så söt! Mindre sött är det när man får höra "dumma dig mamma" 100 ggr om dagen. Svårt att veta hur man ska reagera med. Ska vi säga åt honom eller bara låta det vara? Tror vi varierar oss lite.

Leksakerna
Favoritsakerna hemma är crossen (en sparkcykel) tågbanan, bilar och klossar. Om han fick bestämma skulle vi jämt sitta på golvet och bygga tåg, eller leka med bilar. När vi är hemma vill han gärna att vi sitter med honom och leker. Han har svårt att leka själv. Varken jag eller Kenth tycker det är jättekul så det är lite synd om honom ibland.
En annan favoritsyssla är att kolla på "Bä" (Fåret Shaun) har det på datorn, på svtplay. Samma sak med Meckarmicke, men favoriten är helt klart Bä. Kanske lite väl mycket tv-tittande ibland tycker jag, men samtidigt är det så skönt när han håller sig lugn och nöjd.

Maten
Det här med mat har ju varit en ständig kamp för så länge jag kan komma ihåg. Nu i efterhand kan jag verkligen inte förstå varför vi gjorde sån grej av det när han var mindre! Nu är det mer metoden, ät om du vill. Har lärt oss att han äter helt enkelt när han är hungrig. Hans favoritmat är nog pannkaka med mycket gälle (grädde) och sylt. Annars är han rätt pipplig faktiskt. Flingor och yoghurt funkar alltid med. Oftast säger han "näe, ja gilla sån" när det är dags för mat. Men om man ignorerar honom lite och säger att det är frivilligt att äta så börjar han peta lite efter ett tag. Glass däremot funkar alla smaker. Helt galen i glass! Brås på mig kanske... =)

Sömnen
Inte helt lätt här heller. När han sov i spjälsäng var det så skönt. Han fick sin välling, sen sa man godnatt och han somnade. Kommer faktiskt inte ihåg hur han sov på natten sen. Men när vi bytte till vanlig säng fick vi ligga bredvid honom och läsa saga, och sen ligga och klappa på honom tills han somnade. Målet är ju att han ska kunna somna själv. Men vi har bara kommit till det att vi sitter bredvid istället för att ligga i sängen med honom. Vi läser böcker och han äter välling. Sen kan det ta allt mellan fem minuter och en timme tills han somnar. Om vi skulle lämna rummet skulle han bli jätteledsen och bara springa upp. Tror att vi kommer kunna börja med det när vi tar bort sovandet på dagen, för då är han antagligen så pass trött så han somnar mycket fortare på kvällen. Sömnen på dagen uteblir ibland, mest på helgen om han sover längre på morgonen. Men det är inte helt klockrent när han inte sover på dagen, man märker det på honom, så vi har valt att ha kvar middagsluren ett tag till. Han sover som mest en timme på dagen. På kvällen lägger vi honom vid halv åtta, och han brukar sova till halv åtta på morgonen ungefär. Tyvärr med en del avbrott på natten. För det första brukar vi få gå in och hämta honom när vi lagt oss på kvällen. Då vaknar han och är ledsen. Han sover i vår säng och då sover han bra. Kan vakna till för han saknar nappen eller drömmer nåt.

Blöjor
Ytterligare en grej jag haft så dåligt samvete för! Men i början av november, när han alltså var 3 år och tre månader satte vi igång på allvar. Tidigare har han totalvägrat kalsonger, potta och toalett. Kändes som han aldrig skulle bli blöjfri! Men så läste jag om den briljanta idéen att man säger till barnet att blöjorna är slut. Det gjorde vi en lördag och han godtog det! På med kalsonger och så började tjatet om att gå på toaletten (från vår sida då) hände en hel del olyckor, men den 11 november kissade han på toaletten för första gången och blev väldigt stolt. Han fick massor med beröm och lite godis som belöning. Efter det tog det fart. Nu när han är hemma är han för det mesta blöjfri och visst händer det olyckor, och visst är det ett himla tjat och passande, men oj vilka framsteg han gör! Igår sa han till att han skulle kissa så Kenth följde med honom (jag trodde det redan var för sent) men han höll sig till toan och kissade med en gång. Så himla skönt! Funkar dock inte lika bra på dagis där han fortfarande har blöja, och inte heller när vi åker bort nånstans. Men nu känner jag inte samma panik som jag gjorde förut. Nu vet vi ju att han fattar grejen.
Blev en del prat om Liam här, men det är kul att läsa om senare. Man glömmer ju så fort hur det är!

Lillebror
Hade en riktig tung vinter / vår med två missfall på rad. Mådde verkligen skit och det mesta kändes helt hopplöst. Men, den 15e maj fick vi återigen plus på stickan . Jag var jättenojjig över att få ett missfall till så hade svårt att riktigt glädjas. Var först på ultraljudet vi gjorde i vecka 12 som jag fattade att det verkligen var sant. Har mått jättebra verkligen, precis som med Liam. Lite illamåendeattacker, svimningskänslor ibland, men inget värre än så. Man har ju inte riktigt tid att känna efter på samma sätt heller, när man har Liam som det är full fart på.
På ultraljudet i vecka 19 fick vi veta att det är en liten kille till som ska komma. Trodde jag skulle bli besviken...för jag har alltid velat ha en tjej, men när vi fick veta kändes det så självklart på nåt konstigt vis. Nu tycker jag det ska bli jätteroligt att Liam ska få en lillebror.

Är nu i vecka 34 och börjar inse att det närmar sig. Ska bli skönt att få det gjort. Hans rum börjar bli klart och det känns som vi börjar bli redo här hemma med. Nästa vecka ska vi packa bb-väska och verkligen göra klart för ankomsten. Det ser jag fram emot! Sen är det ju jul och nyår, och efter det kan det ju hända i princip närsom helst. Beräknat datum är den 22e januari.

Namn
Mest jag som funderar på namn känns det som, men konstigt nog är de två namn vi har som mest aktuella Kenths förslag.
Det första namnet är André, som jag var inställd på ganska länge. Gillar det namnet, men samtidigt påminner det väldigt mycket om Andreas, och så tycker jag det är jobbigt att ha ett namn med en apostrof på...
För några veckor sen föreslog Kenth Elias. Ett namn som vi funderade på till Liam med. Vi gillar det båda två, så för tillfället är jag nog mest inne på det.
Andra namn som jag har haft som förslag är Noah, Albin, Joel, Alvin... Men inget av dessa faller min man i smaken.

Nu är det dags för lunch. Ska försöka skriva lite mer här en annan dag...

Maten

För två veckor sedan började Liam med smakportioner. Går rätt bra tycker jag.

Det hela började med ett BVC-besök där de sa att han har gått upp lite dåligt i vikt, så de tipsade om att börja ge honom lite gröt på kvällen samt börja med lite smakisar.

Hade misstänkt ett tag att hans vikt var lite sådär. Matstunderna som förut varit så mysiga har förvandlats till en ren kamp!

Han har ätit så han varit halvnöjd och sen totalvägrat. Jättejobbigt verkligen.. När vi började ge honom lite gröt blev det nästa ännu värre. Verkade precis som han inte gillade ersättningen han får i flaska. Efter ett par dagars kämpande provade vi att blanda välling ihop mer ersättningen. Vilken skillnad!!! Han äter jättebra och det bästa av allt...han sover hur bra som helst på natten. Tidigare hade han börjat vakna igen på natten, mellan två och tre och varit sådär otäckt hungrig. Nu sover han från halv åtta på kvällen till halv åtta på morgonen. LYX!! Får hoppas det håller i sig.

Imorgon är det "återkontroll" på BVC för att kolla upp hans vikt. Hoppas han gått upp som han ska. Han verkar iallafall vara mer tillfreds. Enda nackdelen med hela den här historien är att han blivit hård i magen. Men det känns som det kommer gå över snart. Han äter katrinplommonpuré och har börjat få lite matolja i maten.

För övrigt är allt jättebra! Han är så snäll och glad jämt och en fröjd att ha i närheten =)
Älskar älskar älskar!!

Dopet

Igår, söndagen den 23 november döptes Liam Andreas i Kisa kyrka. Måste säga att det är väldigt skönt att ha det gjort. Liam skötte sig väldigt bra. Jag var lite orolig på förmiddagen för han sov så dåligt. Han gnällde lite när vi klädde på honom dopklänningen (vilken kille vill ha spetsklänning liksom?) men det gick över rätt snabbt. Första delen av dopet, innan han fick vatten på huvudet höll jag honom. Då var han väldigt snäll. Vi sjöng snällt med i alla psalmer för att roa honom lite grann. Stackarn var väl i chock eller nåt. Han var väldigt förtjust i alla fina lampor som fanns i kyrkan. Själva vatten-på-huvudet-grejen gick också bra. Efter det började han tjura ihop lite grann. Kenth höll honom och försökte roa honom bäst han kunde. Inte mycket att göra kändes det som. Vi visste ju att han var jättetrött. Efteråt däckade han med en gång. Kunde lägga över honom i spjälsängen när vi kom hem, utan att han vaknade. Det tillhör inte vardagen kan jag säga. Med nästan 25 personer här hemma var det ganska stojjigt men han sov sig igenom det också. Han sov rätt länge och sen tog jag upp honom när jag såg att började skruva på sig lite. Gästerna måste ju få sitt också....trist att gå på ett dop utan att få hälsa på huvudpersonen. Resten av kvällen var han hur lugn och snäll som helst. Somnade som vanligt vid åtta. Nu är vi vana att han sover till fem på morgonen, men inatt ville han inte det tydligt. Vaknade redan vid 02.30. Gjorde inte så mycket. Lite mat och sen somnade han om direkt.

Idag är det tur att vi har en lugn hemmadag. Han verkar verkligen vara sådär dagen-efter-seg, som man själv kan bli efter en fest. Klandrar honom inte =) Jag skulle nog också kunna sova mig igenom hela den här dagen. Kruxet är ju att det blir så svårt att somna ikväll då...

Lite uppdatering i babysimmet har jag lovat också. Instruktören ringde mig i onsdags när jag var på jobbet. Hon tyckte att jag tagit helt rätt beslut med att vänta tills han blivit lite äldre. Så nu får vi börja i nybörjargruppen i januari istället. Och det bästa av allt. Det kostar oss ingenting, även fast vi går om de fyra gångerna som redan varit. Skönt!! =)

Liam fick många fina presenter av släktingarna...

För ett år sen..

Om man kollar på diverse uträkningar som finns, så kan man se att idag är det precis ett år sen som Liam skapades. Nu är ju det lite svårt att bevisa tror jag, men omkring de här dagarna vann vår lilla bäs världens största kapplöpning. Bra jobbat grabben! Rätt man vann kan man konstatera =) Kommer faktiskt ihåg vad vi gjorde den 15.e november förra året. Jag och Kenth var med mina föräldrar på julmarknad på Ekenäs slott. Kallt som satan kommer jag ihåg... Tänk vad livet kan ändras på ett år. Precis som jag trodde att jag skulle känna...så kan jag inte tänka mig ett liv utan Liam.

Den senaste veckan har det skett en ganska stor förändring när det kommer till Liams matvanor här. Vi började ju med tillägg efter amningen för lite mer än en vecka sen. Detta har sorgligt nog lett till att min mjölk är i princip slut. Trodde att det skulle kännas skönt men det gör det inte! Det är skönt med tillägg för att vi ser hur mycket han äter...men jag vill ju amma också! Gör det nu bara några gånger varje dag. När han vaknar första gången på morgonen ammar jag också och det verkar funka. Ska försöka göra det lite mer för då kanske mjölken kommer tillbaka. Funkar det så?

Å andra sidan är det skönt de onsdagar jag är i Stockholm och jobbar. Förra onsdagen så led jag verkligen! Mina bröst höll på att sprängas vid fyra på eftermiddagen. Fick uppsöka en toalett och pumpa ur lite grann. Nu i onsdags så kände jag inte av någonting. Visst, det var skönt att amma när jag kom hem vid halv åtta på kvällen....men det var inte i närheten av onsdagen innan. Lustigt hur snabbt det försvinner.

Nyheter med babysimmet också.

Liam har ju varit ledsen när vi varit där innan. Eller....han verkar rätt nöjd i vattnet en liten stund, sen blir han trött och börjar gråta. Gråten övergår i panikskrik när man går upp och fortsätter så tills man fått på honom kläder och lagt honom i vagnen och sövt honom. Har inte gått att vara själv utan min snälla mamma har fått följa med.

I torsdags var det lite bättre, men vi är fortfarande först upp ur vattnet och Liam är väldigt ledsen efteråt. Jag har blivit den där mamman som har "det där ledsna barnet" Det är tråkigt tycker jag, för Liam är stans största charmprick annars.

I torsdags gick de igenom lite nya grepp som är bra att kunna. Jag och Liam stod i ena hörnet av bassängen och jag kämpade för att han inte skulle börja gråta. Att lyssna på instruktioner och lära sig nya grepp är ju helt uteslutet. Fick en lapp innan vi gick hem, om fortsättningskursen som börjar i januari. Kände med en gång att det kommer ju aldrig gå, för vi har ju inte lärt oss nåt än av den första kursen.

Så, i torsdags kväll skickade jag ett mail till instruktören. Bad om att få avbryta kursen och ta igen de återstående fyra gångerna i nästa nybörjarkurs som börjar i januari, och sen fortsätta på kurs två, som börjar i mars. Känns som ett bra beslut tycker jag. Frågan är bara vad hon svarar... Återkommer om det.

Igår så invigde Liam sin matstol. Han och jag kom överens om att det är lite tidigt än =)

På Marias begäran =)

Fick ett önskemål av Maria igår att hon ville ha lite fler filmer på bloggen. Så här kommer ett par =)

Liam i babygymet. Han börjar bli rätt irriterad här. Hade en film som var bättre men den var så himla stor så det skull ta en mindre evighet att ladda upp. Ni får hålla till godo med en irriterad Liam. Han är charmig han också.

Efter ett hårt gympapass är det lite vila i sängen som gäller.

uppdatering!

Fick just ett infall att uppdatera den här bloggen lite grann. Hade faktiskt tänkt att stänga ner den här bloggen eftersom jag skriver väldigt mycket om Liam i den andra (www.tjejis.blogg.se) men har tänkt om nu. Kan ju skriva lite mer detaljerade bebisgrejer här, sånt man inte vill skriva i en vanlig blogg. Finns alltid folk som stör sig på att man pratar för mycket om sina små bäsar, men här får man faktiskt skylla sig själv om man tycker så, just för att det är en BEBIS-blogg. Så vill ní inte höra på mitt tjat om Liam kan ni sluta att läsa.....nu! =)

Orkar inte skriva om allt som har hänt de senaste tre månaderna så jag hoppar rakt in i våran nuvarande vardag istället. Har två ämnen jag tänkte ta upp idag. Det första är mat.
Jag helammar Liam och det har funkat väldigt bra, även om jag hatade det de första två veckorna. Då var min högsta önskan att få börja ge honom tillägg i flaska. Men men, det gick över som tur var och nu tycker jag att det är jättemysigt att få amma sitt lilla barn. Han har gått upp väldigt bra i vikt sen han föddes, men i onsdags när jag var på BVC och vägde honom hade han gått upp jättelite i vikt. 160 g på två veckor... Inget att hänga upp sig på sa dom, men jag fick mig ändå en tankeställare. Så igår har jag börjat ge tillägg efter jag ammat honom, för att se om han överhuvudtaget är intresserad. Och gissa vad! Igårkväll efter jag ammat honom och det var helt slut överallt åt han 120 ml tillägg! Samma sak nu på morgonen. Då åt han 50 ml efter jag ammat honom. Detta måste ju betyda att han inte fått tillräckligt med mat av mig?? Känns skönt att ha kommit på det, och ändå på ett så pass lindrigt sätt. Han har ju inte alls varit gnällig och så för han varit hungrig. Ska bli intressant att se om han äter färre gånger nu. Skriver en dagbok, med start idag om hur mycket och hur ofta han äter.

Andra ämnet för dagen är babysim.
Har gått två gånger hittills. Jag ville börja samtidigt som Emma och hennes lilla tjej Meya som är född den 7.e juli. När vi fick kontakt med babysimmet fick vi välja på att börja med en gång, eller vänta till januari. Jag ville börja så fort som möjligt och Emma hade inget emot det. Meya är ju en månad äldre så där var det inget snack om att hon var för liten och sådär.. Nu efter två gånger kan jag nästan ångra att vi inte väntade.
Första gången gick allt bra innan, i omklädningsrummet och sådär. I vattnet gick det också väldigt bra, men Liam blev väldigt trött snabbt. Vi var i vattnet kanske tio minuter sen fick vi gå upp...först av alla (gör mig inte så mycket iofs eftersom folk vet att han är minst) Men sen....efteråt i omklädningsrummet...herregud. Där var det jättejobbigt. Han skrek, skrek, skrek och skrek. Han var inte alls intresserad av att äta heller så jag antar att han bara var helt slutkörd. Fick på honom blöja och lite kläder sen fick jag gå ut med honom till Kenth som var med tack och lov. Han somnade i vagnen ganska snabbt och sen sov han resten av dagen i princip. Var vaken och åt några gånger bara.
Förra gången var han gnällig redan från början. Hade min mamma med mig som lite stöd. När vi kom i vattnet blev han lite lugn efter ett tag, men återigen trött väldigt snabbt. Och sen var det samma procedur i omklädningsrummet igen.
Haft lite funderingar på om jag ska vänta till våren och börja då igen, samtidigt så vill jag verkligen tro att det kommer bli bättre. Han blir ju äldre för varje gång vi går. Det är sex gånger kvar den här terminen och det vore skoj att gå klart. Sen har man lärt känna lite folk i gruppen nu och det känns skönt. Tänker ge det några försök till...

Lägger in en liten film här. Det är för någon vecka sen när Liam ligger och roar sig i vagnen medans jag sitter vid datorn. Hicka har han också om ni undrar vad det är som låter =)

Förlossningsberättelse

Här kommer då en förlossningsberättelse för er som orkar läsa. Lite svårt att sammanfatta 26 timmar på ett bra sätt =)

Tisdagen den 12 augusti klockan halv fyra på morgonen vaknar jag. Känner av en värk och skillnaden om man jämför med tidigare är att den här värken känns ganska mycket i svanken också. Intalar mig själv att det kommer gå över för det har det alltid gjort förut. Men det går inte över. Börjar ta tid och de kommer med ungefär 8 – 11 minuters mellanrum.
Vet inte riktigt vad klockan är när jag väcker Kenth. Han vaknar till med en gång och ligger och tar tid. Jag vill inte veta hur länge det är mellan för jag är rädd för att ”inbilla” mig en värk när jag ser på klockan att den borde komma.
Går upp och tar en alvedon, fortfarande fast övertygad om att det kommer gå över.

När klockan är ungefär sju går jag och lägger mig i soffan. Säger åt Kenth att ligga kvar i sängen och försöka sova lite. Han lyckas med det och jag lyckas somna till mellan värkarna i soffan. Vaknar till mer ordentligt vid tio då Kenth kommer upp och ser helt nyvaken ut.
- Har det gått över?? Frågar han och det ser ut som han nästan har dåligt samvete för han somnade.
Strax innan elva går jag på toa och då inser jag att något håller på att hända. Går inte in på några detaljer, men jag fick ett tecken om man säger så =)
Bestämmer mig för att ringa till förlossningen för att förvarna lite grann att vi kanske kommer in under dagen, samt för att kolla om det finns plats.
Får till svar att det är mer eller mindre fullt men om jag vill komma in är jag självklart välkommen och de ska städa iordning ett rum.
Jag säger att jag vill vara hemma så länge som möjligt så vi kommer inte än på ett tag.

Timmarna går. Jag ligger i soffan eller är uppe och går lite grann och när en värk kommer ropar jag ”nu” till Kenth som sitter och tar tid. Det pendlar mellan 8 minuter och 3 minuter mellan dem beroende på om jag ligger, sitter eller står upp.
Vid halv fem känner jag att jag vill åka in. Börjar inse att jag inte kommer kunna sova någonting på natten om det ska fortsätta. Vill mest åka in för att se om det hänt nåt eller inte. Försöker intala mig själv att vi kommer få åka hem igen.

17:55 blir jag inskriven på förlossningen. CTG-kurva tas och en undersökning görs. Öppen 4 cm så något har i alla fall hänt. Mycket märklig känsla att få veta att nu är det verkligen på gång!
I det här läget känns det som jag har allting under kontroll. Värkarna kommer och går och Kenth sitter snällt och masserar mig. Efter en stund börjar de kännas mer och mer och jag börjar så smått bli bortkopplad från omvärlden.
När klockan passerat nio på kvällen tycker jag att det är olidligt. Vad jag vet så har vi inte sett till någon personal heller sedan strax innan sju. Mellan en värk lyckas jag få fram till Kenth att jag vill prova lustgas. Han trycker på klockan och de kommer ganska snabbt. Vill minnas att barnmorskan blev lite förvånad när hon klev innanför dörren. Förra gången hon såg mig var jag helt lugn men nu var jag typ okontaktbar. De visar mig lustgasen och det funkar ganska okej. Är totalt inne i mig själv men hör att de pratar med Kenth. De vill att jag ska få av mig mina egna kläder och få på mig sjukhusets kläder. Han klär av mig och jag bryr mig inte speciellt men jag kommer ihåg att jag tänkte en massa.

Någonstans i den här vevan är det byte till nattpersonalen och hon är inne och hälsar på oss. Jag ser henne inte för jag är helt i min egen värld. Sitter och blundar och andas hårt i lustgasmasken. Hör att hon och Kenth pratar med varann och hon frågar Kenth när någon undersökte mig senast. Han kollar på klockan men verkar lite tveksam. Jag som sitter och är lagom borta tar plötsligt bort masken från ansiktet och säger högt, rakt ut och väldigt snabbt ”SJUUU” Tar snabbt tillbaka masken till ansiktet och försvinner igen.
Jag hör att de skrattar åt mig lite grann och konstaterar att lustgasen ger lite effekt.
”Skit också tänker jag. Det var ju min största skräck, att de skulle skratta åt något jag sa. Äsch, orkar inte bry mig, så farligt var det ju inte.”
Barnmorskan pratar med mig och säger att jag verkar vara en person som har ordning på grejerna. Jag nickar bara och ler lite grann.

En undersökning görs och jag vill tro att det har hänt jättemycket för det känns som det gjort tok-ont så länge.
5 centimeter. Är det ett skämt tänker jag….!
Efter det här så vet jag inte vad som händer. Vi kämpar på antar jag med lustgas och värkar. Nu i efterhand tycker jag det är konstigt att de inte höjde lustgasen någonting. Den var på 50/50 hela tiden.

Till slut trycker Kenth på klockan. Han ser att jag har väldigt ont och kan inte få någon som helst kontakt med mig. Tydligen så hade jag bara tittat upp på honom ibland med helt desperata och panikslagna ögon. Något som han har sagt i efterhand att han aldrig kommer glömma.
Klockan är nu strax innan elva på kvällen.
En ny undersökning görs och vi får till svar 4 centimeter!! Hade jag haft lite mer kraft kvar hade jag släppt lustgasmasken och gått fram till barnmorskan och gett henne en rejäl snyting! De frågar mig om jag inte borde ta någon mer bedövning och jag nickar bara. Hon undrar vad jag vill ha och jag säger bara ”vad som helst!!” De föreslår EDA och så blir det. Hör att de frågar Kenth när jag var och kissade senast och säger att jag måste göra det innan EDA läggs. Vill bara skrika åt dem att det kommer aldrig att gå. Inte en chans att jag kan ta mig in till toan! Väntar tills personalen gått och lyckas då dra till mig Kenth och säger snabbt att jag fixar inte att gå på toa. Känner mig så himla ynklig kommer jag ihåg och ville bara försvinna från jordens yta. Nästa gång personalen kom in så berättade Kenth läget för dem och en kateter fick sättas. Usch och fy.

Tar en stund innan narkosläkaren kommer. Vet inte om det är 10 minuter eller 40 minuter men till slut kom han. Hann aldrig se hur han såg ut. Konstigt att man verkligen inte bryr sig om någonting.
När EDA är lagd kan Kenth äntligen återfå kontakten med mig. Värkarna är borta men jag känner av ett tryck neråt som är helt obeskrivbart.
De sätter en sån där elektrod på bebisens huvud och långt senare får jag veta att de även tog vattnet då. Något som varken jag eller Kenth uppfattade.

Trycket neråt blir starkare och starkare och återigen försvinner jag in i lustgasens värld.
01:45 kommer barnmorskan in och säger att bebisen måste komma mer neråt så jag får ställa mig upp. Känns som en evighet. En lång och hemsk evighet. Klockan tre kommer en annan barnmorska in (för övrigt hon som tog vattnet utan att säga nåt) Jag säger att det trycker på neråt och då säger hon åt mig att krysta om jag känner att jag vill. Jag tyckte det var lite lustigt att hon sa så eftersom jag inte fått bekräftad att jag var 10 cm öppen, men jag sa inget utan var samtidigt tacksam att jag fick börja göra något vettigt.

Klockan fyra lägger jag mig ner i sängen igen. Läggs på sidan med benstöd och börjar krysta mer ordentligt. Bebisen ligger rätt och allt är klart. Krystar, krystar och krystar men det händer inte så mycket tycker jag. Får prova att ställa mig upp och krysta också. En ställning som var nästintill otänkbar innan, men när det väl händer så bryr jag mig inte ett dugg. Blir så himla trött i kroppen så jag får lägga mig ner på rygg igen. Efter en stund ser jag att barnmorskan och undersköterskan börjar tappa intresset på något konstigt vis och jag ser att de planerar något. Jag blir orolig och frågar vad de funderar på, men vet inte om jag fick något svar.
Efter en stund får jag veta att barnet är stressat och att de är lite oroliga. En läkare ska komma och kolla och ta beslut om vad vi ska göra. Det värkstimulerade droppet kopplas ur och det känns som att jag går 50 steg tillbaka. Får inte krysta längre utan ska försöka att stå ut med det enorma trycket neråt.

Efter klockan fem någon gång kommer läkaren och gör bedömningen att det hela ska avslutas med sugklocka. De höjer de värkstimulerande droppet igen och jag får börja krysta när klockan är halv sex. Det är 6 – 7 personer i rummet som jag inte bryr mig om överhuvudtaget. Kenth ser jag inte ens. Är bara väldigt medveten om hans närvaro och det känns tryggt. I tre eller fyra värkar så krystar jag för allt jag är värd. Läkaren drar i sugklockan och en tredje person hänger på min mage för att trycka på ytterligare.
Näst sista värken kommer och bebisen kommer inte ut helt utan bara med huvudet. Smärtan är så stor så det går inte ens att beskriva! Jag tappar helt greppet och får panik. Ligger bara och skriker ” TA UT HAN, TA UT HAN, TA UT HAN!!” Någon sätter lustgasmasken över mitt ansikte och säger att jag måste lugna ner mig och invänta nästa värk.

Nästa värk kommer och det känns skönt att veta att det är den sista. Samtidigt gör det grymt ont. Men han kommer ut och läggs upp på min mage. Världens finaste lilla Liam..
Klockan var då 05:38, onsdagen den 13 augusti 2008.